Ni nu ny skola skola diskutera

Omprövningens tid råder inom socialdemokratin. Genom rådslag skall de frågor som det tidigare arbetarpartiet förlorade valet på utvärderas. Det är bra, det är nödvändigt och det tyder på en viss sjukdomsinsikt. I Almedalen presenterades rådslaget kring skolan. I medierapporteringen och via de borgerliga partiledarnas kommentarer lät det nästan som om rådslagsmaterialet utgick från Björklunds problemformuleringar.

Det var oroväckande, men riktigt så illa är det nu inte om man tittar i själva underlaget. Istället har materialet intressanta och öppna ingångar från flera håll, men fokus i själva frågeställningarna ligger på de aspekter av skolan som lyftes av borgerligheten i valet.

Det är nu inte så konstigt, eftersom många av de problem som alliansen, och framförallt folkpartiet, pekade på inte är illusioriska. De finns där. Den svenska skolan har under de senaste femton åren blivit alltmindre likvärdig, stora grupper av elever mår allt sämre och många lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Folkpartiets förklaring till problemen är däremot ett skrattretande påhitt av paranoia, med Jan Björklunds ord:

”Problemen som vi ser i den svenska skolan idag är en följd av det ideologiskifte som skedde på 1970-talet till följd av den kulturradikala vänstervågen. Följden blev att man tog bort alla regler och krav i jämlikhetens namn [...] 68-vänstern (1)” har ”brutit ner hela lärarauktoriteten i Sverige (2)”

Dessvärre har den här bisarra problembeskrivningen, att svensk skola befinner sig i ett anarkistiskt upplösningstillstånd till följd av ett överdrivet jämlikhetsideal, bitit sig fast och fått brett genomslag, eftersom socialdemokraterna så länge varit oförmögna att bemöta den. Ett bemötande hade nämligen förutsatt ett underkännande av den egna politikens misslyckande. Inte den politik man förde 1970 utan den man fört i modern tid. Eller snarare: den politik man inte fört.

Vem minns Ingegerd Wärnerson?

För verkligheten är att socialdemokraterna inte gjort mycket alls för grund- och gymnasieskolan under de senaste 15 åren, samtidigt som samhället har förändrats. En rad färglösa socialdemokratiska skolministrar har avlöst varandra, den ene blekare än den andre, ingen av dem har haft några minnesvärda idéer eller ambitioner. De har alla utan att bjuda något motstånd förvaltat en mängd destruktiva skolreformer de ärvde eller kom överrens om med den förra borgerliga regeringen: kommunaliseringen, skolpengen, den ouppföljda övergången till målstyrning och friskolereformen.

Vem minns Ylva Johansson?

Alltmedan det fria skolvalet har accelererat segregerationen och en explosion av privata skolor har gjort det allt svårare att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk offentlig skola, har (s) suttit med armarna i kors och låtit allt det ske. Samtidigt har nittiotalskrisen och en historiskt stor invandring av ungdomar med livstrauman i färskt minne skapat nya problem i skolorna, men (s) har också där gjort ingenting, struntat i att tillföra tillräckligt med resurser för elevvård, arbetsmiljö och specialpedagoger eller för den del att lönemässigt kompensera lärarna för deras allt mer komplexa pedagogiska uppdrag.

Vem minns Ibrahim Baylan?

Vad man därför kan begära av socialdemokraternas rådslag om skolan, om de verkligen vill genomföra en omprövning och inte bara tänker sig en inövad akt av konstlad ödmjukhet och därefter fortsatt idékapitulation, det är följande:

1) Erkänn att nittiotalskrisen slog igenom i skolan och att en fullständig återställare aldrig har ägt rum. Antalet lärare må vara tillbaka på tidigare nivåer, men klasserna idag är större, specialpedagoger och sidoresurser har försvunnit samtidigt som skolans uppdrag blivit mer komplext. Gymnasiet har tagit emot en generation som gått i en grundskola som hårdbantats.

2) Erkänn, och ta konsekvenserna av, att friskolereformen skapat en ohållbar situation, att den kommunala skolans möjligheter att planera långsiktigt eller skapa arbetsro snabbt närmar sig minimum med en ständig osäkerhet kring nästa läsårs resursunderlag och en tilltagande segregation där ”lönsamma” elever försvinner till privatskolor.

3) Erkänn att urholkningen av undervisningstimmar har blivit en smygbesparing och att målstyrningen inte har följts upp ordentligt.

4) Erkänn att ni har låtit läraryrket proletariseras och att statusen i en lärarexamen har urholkats av att skolor gör en regel av att anställa obehöriga lärare.

Klarar (s) av att erkänna detta, (verkar det jobbigt kan det räcka med bara några av punkterna), så har man en fullgod och riktig motbild mot den nuvarande regeringens absurda problembeskrivning om jämlikhet som ett problem och nya lärarbefogenheter, ordningsbetyg, fler betyg och nationella prov som lösningen.

Vem kan glömma Jan Björklund?

Då kan ni också med nytt förtroende visa att Björklunds disciplinskola inte är en lösning utan ett steg tillbaka, en anpassning och en kapitulation, samt att alternativet är att, med tillskjutna resurser, istället ta ett nytt kliv framåt i arbetet med att skapa världens mest demokratiska och jämlika skola. Inte av ideologiska skäl, för ni gillar jämlikhet, utan för att det är den mest effektiva pedagogiken och det bästa sättet att återställa arbetsro, ordning och kvalité i skolan.

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, folkpartiet, socialdemokraterna, friskolor